1678

En Kommissorial rannsakning och dom hållen efter landshövdingens Jakob Flemmings order på Frösö Kungsgård över kyrkoherden i Ragunda, herr Olof Claesson Rahm, Johan Ingemarsson i Biskopsgårdsgården [Fors], Olof Andersson Gröön, Sjul Persson i Kälen [Rödön], Olof Ingebrektsson i Grimnäs [Revsund], Kjell Andersson i Grönviken [Bräcke], Brodde Larsson i Backen [?], Karl Göransson i Lockåsen [Myssjö], Önne Sjulsson i Råå(n) [?], Jon Matsson på Andersön [Sunne], Sven Persson i Gällsta [Sunne], Måns Olofsson i Bensjö [Bräcke], Olof Eriksson i Bröckling [Bräcke], Jöns Eriksson Smedh i Månsåsen [Marby] och Måns Nilsson i Viken i Alsen, utav vilka Olof Claesson Rahm vid fiendens sista infall i Jämtland som skedde den 12 augusti 1677, skickade till största delen av sin egendom till Medelpad.

Strax därefter hade han begett sig med hustru och barn på flykten till Utanede i Forss socken där han blev övertalad av sin hustru och vände då tillbaka till fienden som då stod i Gällö, anhöll om nåd och säkerhet och där emot inte bara sade till dem tro och huldskap utan också muntlig och skriftlig förslag till herr Hans Karlsson Bröms att ställa sig under de danskas – som han kallade – mildaste regemente.

Där hos fienden föreslog Isak Ingemarsson i Biskopsgården, att han där skulle vara till hjälp att skaffa god kunskap ifrån de våra och skulle skaffa brev till Medelpad och Ångermanland uti prästerskapet och allmogen till avfall från deras rätta överhet till de danska.

Han medgav att han hade skickat landshövdingens herr Jakob Flemmings originalbrev till den danska majoren Siger Christerson men kopian uti församlingen, endast i två eller tre personers närvaro uppläst.

Och så länge eden fienden i landet var infallen, skulle de ha berättat för honom att våra varit till 16 000 man stark. Han påstod sådant inte var av arghet och elak intention, utan av räddhåga och till att frälsa sina lilla egendom.

Eftersom han nu likväl tre gånger skall ha skrivit samt år 1657 och 1658 tillade de danska om fiendens makt och tillstånd till de våra som då var där på orten. Stora goda kunskaper gjort oss och de våra mycket god tjänst, bedjandes fördenskull att honom detta hans emot sin vilja begångna förseende.

Beträffande Isak Ingemarsson i Biskopsgården, så har han strax vid fiendens infall i landet begett sig till dem, tagit av dess överste ett brev och plakat till prästerna och gemene man i Medelpad och Ångermanland av innehåll att godvilligt träda under de norskas lydnad och regemente.

Och av samma brev skaffat sig två kopior, den ena till herr Olof Noraum i Sollefteå i Ångermanland och den andra till befallningsman i Medelpad. För övrigt har han gått för fienden på kunskap och hotade Jakob Nilsson i Ås att skjuta ihjäl honom om han inte ville gå med. Och med 30 stycken andra bönder anfört fienden och hjälpt till att bränna upp general Carl Sparres bruk i Graninge, där de också under vägen hade skövlat och plundrat.

Förridaren Olof Andersson Gröön, korpralen Sjul Persson i Kälen, Kjell Andersson i Grönviken, Olof Ingebrektsson i Grimnäs och Brodde Larsson i Backe som övergav sin fana när de skulle marschera till Skåne och begav sig till Norge men åt med fienden, kom tillbaka och först samtliga gått till Medelpad, där de brände upp Gimåbron, på det att därigenom bringa allt vårt krigsfolk i fiendens händer emedan detta skall vara det förnämsta passet emellan Jämtland och Medelpad.

Och sedan på återresan tagit en dräng och en piga till fånge, rövat 70 får, 4 oxar och 3 kopparkärl vilka de delade sin emellan samt ett fiendes parti hjälpt att plundra Änge by och där ytterligare 5 bönder togs till fånga.

Karl Göransson i Lockåsen, Önnu Sjulsson i Råån, Jon Matsson på Andersön och Sven Persson i Bällsta, vilka såsom tredjemänssoldater sopm rymt från Kgl. Maj:ts baner men med fienden kommit tillbaka över Oviksfjällen och några dagar tidigare bett jämtlänningarna de norskas ankomst samt uppmanat dem att möta fienden med underhåll och god kunskap ifrån vår sida.

Olof Eriksson i Bröckling och Måns Olofsson i Bensjö har också i lika måtto vid fiendens marsch till Borgsjöskans gått ett dygn förut att bespara vår förvakt och sedan gett fienden om det all utförlig berättelse, vilka Kommissorialrätten dömt samtliga förlust av sina gods på livstid, hänsköts utslaget under den Kgl. Rättens högvisa omdöme.

Men beträffande Jöns Eriksson i Månsåsen och Måns Nilsson i Viken i Alsen så har Måns när de tre ragundabönderna som hade hjälpt Olof Pålsson i Boda att ta fast en dansk sergeant som skulle dömas på Landstinget, hade sagt att det vore bättre om man hade skjutit ihjäl Olof Pålsson som var en ensam svensk.

Jöns Eriksson hade på ett allmänt möte talat efter fiendes tillfrågan och högljutt sagt att svenskarna borde bortföras till Norge och utrotas.

Då Kommissoralrätten inte funnit någon skriven lag på deras brott varpå straffet kunde decimeras på grund av har de efter Ordinantens 2 punkt där om att sluta, denna Kgl. Rättens gott finnande ödmjukligast hänskjutas såsom av rannsakningen med mera är att se och förnimma.

Resolution:

Olof Claesson Rahm, före detta kyrkoherde i Ragunda, Johan Ingemarsson i Biskopsgården, Olof Andersson Gröön, Sjul Persson i Kälen, Olof Ingebrektsson i Grimnäs, Kjell Andersson i Görnviken, Brodde Larsson i Backen, Karl Göransson i Lockåsen, Önne Sjulsson i Råån, Jon Marsson på Andersön, Sven Persson i Gällsta, Måns Olofsson i Bensjö och Olof Eriksson i Bröckling har efter Sveriges lag förverkat liv och gods och skall androm till skräck och varnagel samt till ett välförtjänt straff halshuggas. Huvuden på en påle och kroppen läggas på hjul.

Dock förbehållandes vars och ens rätt efter lag men Jöns Eriksson Smed i Månsåsen skall halshuggas och Måns Nilsson i Viken i Alsen pliktar med 9 skarpa gatlopp och sedan förvisas Sveriges rike och dess gränser. Kommer han åter skall han mista sitt liv.

Stockholm den 3 maj 1678.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:6 Bild 45.