1793

En insänd rannsakning med Gudmundrå häradsrätt urtima ting över drängen Per Persson i Hundsjön och hans hustru Lisa Olofsdotter vilken mannen har blivit dömd för dråp på sin far bonden Per Danielsson att mista högra handen, halshuggas och steglas, är styrkt till Per Perssons förövande.

Kgl. HR har tagit del av hållna undersökningar i målet och finner att sedan Per Danielsson i november 1791 blivit saknad och rykte uppkommit i början att han på svag is gått igenom och drunknat men den missämja som efter vad funnet varit städse fått råda mellan Per Danielsson och hans hustru Anna Hansdotter samt dennes ovilja emot mannen däruti sonen Per Persson även skulle med modern deltagit.

Sedermera givit anledning till misstankar att Per Danielsson genom någon blivit röjd. Och länsmannen Jonas Hägglund i anledning härav anmodat adjunkten Erik Daniel Hasselhun och Hägglund med flera i sådant ändamål den 19 december uti Per Perssons hem inställt sig där Per Perssons hustru Lisa Olofsdotter varit ensam hemma.

Lisa Olofsdotter har av Hasselhun i enslighet för honom enskilt och sedermera på hans begäran uti Hägglunds och de övriga närvaro upptäckt, att efter det Per Danielsson och sonen Per Persson middagstiden den 1 november inne i stugan där de bott tillsammans. Där hade de kommit i träta angående några kläder som Per Persson menade hade erhållit för lite av fadern vilken påstått sig gett sonen tillräckligt.

Under tiden som trätan ännu pågick hade Lisa gått ut till fähuset och när hon kom tillbaka ungefär efter en halvtimma, hade Per Danielsson legat på golvet med utsträckta händer och fötter, och endast gett ifrån sig ett svagt läte och rört lite med högra handen bredvid sidan.

Per Persson berättade för hustrun att han slagit fadern med en hyvel på högra sidan om ögat och tillfogade ett svullet sår, där blod rann och han bad hustrun att inte yppa något om missgärningen. Även om Per Danielssons döda kropp som sedan blivit nedsänkt i Mörtsjön.

När Per Persson kom hem hade han först berättat om händelsen för Hasselhun och därefter och bett om att få hämta den döda kroppen som dock icke gick att återfinna. Därtill hade länsman Hägglund genast häktat Per Persson och Lisa Olofsdotter och fört dem till landsfängelset.

Per Persson hade inför den urtima tingsrätten bekänt att efter det han och fadern Per Danielsson vid middagstiden den 1 november 1791 inne i stugan där de bägge bott kommit i ordväxling angående kläder som Per Persson inte hade fått tillräcklig ersättning av fadern.

Sedan ordväxlingen hade pågått någon stund hade Lisa Olofsdotter därunder gått ut fattat uti en så kallad slätthyvel och därmed slagit Per Persson emot axeln. I ondska och iver reste han sig upp från stolen, ryckte hyveln ifrån fadern och tillfogade honom två slag.

Per Persson berättade att det ena träffade i huvudet utanpå fårskinnsmössan som Per Danielsson haft på sig och det andra emot ansiktet. På det senare slaget hade Danielsson fallit omkull på golvet i sådan ställning att han legat på ryggen med utsträckta händer och fötter och endast gett ifrån sig ett svagt läte och ryckt på händerna och fötterna några gånger och efter visade han inga tecken på liv.

Lisa Olofsdotter berättade att det var inga andra hemma på gården och hon fick se Per Danielsson ligga livlös hade Per Persson berättat om orsaken till Per Danielssons belägenhet och bad henne att inte yppa något om händelsen. Per Persson hade däremot sagt sig inte velat vidkännas att han sett och visat hustrun något sår på sidan av faderns öga eller varifrån blodet kommit till döljande av faderns dödssätt, och att hans döda kropp nedsänktes i Mörtsjön.

Per Persson hade indragit en långsläde i förstugan och burit upp den och lagt faderns döda kropp och överhöljt ett fisknät samt skjutit släden i porten där den stått till aftonen samma dag då det blivit mörkt. Han satte faderns häst för släden, kört skogsledes ungefär en halv mil till södra sidan av Mörtsjön där ån mynnar och sänkt kroppen med fastbundna stenar på.

Lisa Olofsdotter hade därefter följt mannen hem men av misstankar av spåren efter dem och så väl den nyttjade ovanliga vägen som vid stranden påföljande morgon hade han åter begett sig till sjön och där dragit not.

Efter fulländad rannsakning har urtima tingsrätten målet prövat och genom först berörda utslag den 22 december 1791 dömt Per Persson till döden och Lisa Olofsdotter till 14 dagars fängelse vid vatten och bröd, och i övrigt skulle man fortsätta sökandet efter Per Danielssons döda kropp och om den hittas skulle den besiktas och bevis insändas till rätten.

Sedan denne av tingsrätten förrättade rannsakning jämte berörda utslag vilket Kgl. HR:s prövning blivit underställd hit inkommit, och Kgl. HR där vid funnit nödigt att innan målet till slutligt avgörande borde saken utredas med Per Danielssons änka, Anna Hansdotter, att höras i anseende till missämjan emellan henne och mannen i livstiden och andra omständigheter.

Och Kgl. HR saknade även underrättelse om Per Danielssons döda kropp hade hittats eller inte.

I en skrivelse av den 11 januari 1792 befallde domaren i orten ytterligare undersökning i målet med häradsrätten i de föreskrivna delar och all möjlig försök om den döda kroppen eftersom han ännu inte var igenfunnen.

Så hade den ytterligare undersökningen av den 27 februari ägt rum, där Per Perssons och Lisa Olofsdotters bekännelse blivit oförändrat angående faderns och svärfaderns dödssätt och hans döda kropps bortforslande genom vilkens vittnen mordet är utrönt, att Lisa Olofsdotter som vårtiden 1791 blivit med Per Persson gift och ifrån den tiden vistats med mannen uti svärfaderns hus.

Därunder hade hon iakttagit att trots inbördes missämja mellan svärföräldrarna samt sin kallsinnighet för fadern hade hon förtjänat ömsom vänskap och ömsom förtroende till dem och levt i vänlighet med mannen.

Vid ytterligare en undersökning i hopp om att finna Per Danielssons döda kropp hade blivit fruktlösa. Då denna undersökning tillika med fällt utslag från tingsrätten av den 27 februari i målet inkommit till Kgl. HR samt i övrigt några åtskilliga upplysningar har Kgl. HR målet till prövning och genom utslag den 5 november i förmåga av det 14 kapitlet 1 § Missgärningsbalken dömt Per Persson för begånget dråp på sin egen fader, mista höger hand, halshuggas och steglas.

Lisa Olofsdotter som inte har deltagit något i mannens missgärning utan hade blivit upplyst då han berättade för henne om dråpet och bad henne att inte yppa något om gärningen.

Hon hade därigenom av häpnad och förskräckelse över händelsen samt av fruktan och rädsla på mannens tillsägelse för hans vådliga sinnesförfattning biträtt mannen med Per Danielsson döda kropps bortforslande, har Kgl. HR prövat för skäligt att befria henne från allt ansvar som har suttit fängslat i två månader.

Per Persson hade besökts av prästerskapet för att undervisas till en kristlig beredelse, har efter vad adjunkten Hasselhuns skriftligen avgivna berättelse innehåller, Per Persson i Hasselhuns och fyra andra personers närvaro avgett den bekännelse att Lisa Olofsdotter skall ha övertalat och förlett honom att ta livet av sin far.

Dagen före mordet skedde, hade hon då Per Persson varit i någon ordväxling med sin far, sagt till honom att han en gång för alla borde ”lagga fadern ur synen på sig”, därpå Per Persson inte svarat men morgonen därpå hade hon gett honom en flaska brännvin med uppmuntran och sagt att han borde ta sig en god frukost och därefter döda sin far, vilken gruvliga gärning han också med uppmuntran av sin hustru och i fyllan begick.

Den 26 april hade Kgl. HR:s förordnat att göra ytterligare en rannsakning i ärendet och rannsakningen från den 31 juli visar att Per Persson som emellertid hade gett den bekännelsen att Lisa Olofsdotter skulle med brännvin ha uppmuntrat honom att slå sin far, men inte övertalat honom att ta livet av honom, vilket hon hela tiden stod fast vid. Och han hade ytterligare uppgett, att sedan Lisa Olofsdotter blivit släpp från fängelset, infunnit sig under natten vid fönstret hos honom och bett honom tiga med sin delaktighet i målet och hade lovat att söka nåd för honom.

Om själva förloppet av vad hustru Lisa Olofsdotter angett så har Per Persson berättat vid tingsrätten att aftonen före mordet den 1 november 1791 skedde hade hans syster Anna Persdotter i Becksjön varit och hälsat på. Hon hade samtalat med sin far om de som utövade olovlig brännvinstillverkning och vilka Per Danielsson hade angett, hade hustru Lisa Olofsdotter frågat honom om han även skulle ange henne vartill han svarade: –”Du skall tiga du.”

På kvällen då Per Persson och hans hustru hade lagt sig hemma på Håbergsbotten, hade hon förebrått mannen att han var son till en kalv och inte kunde försvara sig, och även bett honom att han borde lagga fadern ur synen på sig.

Morgonen därpå hade Per Perssons syster begett sig hemåt och fadern följt med henne en bit, hade Lisa Olofsdotter gett Per Persson fem supar brännvin på sängen efter varandra ur ett spritglas och stärkt honom att slå fadern, varefter han sedan steg upp. Hon hade åter igen förmått honom att supa ett kvarters brännvin och på nytt bett honom att slå sin fader.

Efter Per Persson hade begått gärningen hade han varit inställd på att rymma men Lisa Olofsdotter hade avrått honom och istället föreslagit att han skulle hugga upp en vak på Hundsjön och sänka ner den döda kroppen.

När gärningen hade blivit känd och Per Persson och Lisa Olofsdotter blev intagen till häktet hade de kommit överens om att Per Persson skulle själv åta sig brottet och hon hjälpa honom ut ur fängelset.

Lisa hade sedan hon kommit på fri fot, gått över planket vid landshäktet en natt där Per Persson varit fängslad och lämnade honom en kniv men som han inte kunde använda.

Lisa Olofsdotter förhördes, om honom inte hade erkänt någon av dessa omständigheter och fastän ett vittne tagit ed på det, hustru Margareta Jonsdotter, att Lisa vid särskilt tillfälle berättat för henne att mannen behövde en sticksåg eller något vasst för att ta sig ur arresten samt att Lisa varit över planket till honom och rådgjort hur han skulle komma undan. Lisa Olofsdotter hade fortfarande nekat till denna del.

På den hållna undersökning där all upplysning i målet blivit sökt, har urtima tingsrätten sedan den samma blivit fulländad den 31 juli sig yttrat: Att då Per Persson vid flera tillfällen uppgett hustrun även som vållande till det begångna dråpet på hans far och hans egen bekännelse för prästerskapet.

Även Per Perssons och hans hustrus häpnad och räddhåga genast efter gärningen, gav anledning till Lisa Olofsdotters beständiga nekande till allt vad som hade framkommit och blivit tillfrågat, då ett vittne Margareta Jonsdotter på ed till en del vittnet och i övrigt till någon del styrker uppgifterna i förra rannsakningen angående dråpet.

Hon kan anses misstänkt i anseende till andra och i förra rannsakningen fem olika omständigheter.

Likväl och som Lisa Olofsdotter beständigt nekat, hade hon gett mannen anledning till någon ovilja emot fadern, eller där till bidraget med brännvin och sådana bindande skäl och omständigheter som förenar.

Alltså kunde Lisa Olofsdotter icke saknas förklaras såsom delaktig i mannens dråp på fadern. Detta allt med vad mera rannsakningar innehålla har Kgl. HR i övervägande tagit i vinnandes med urtima tingsrätten det Lisa Olofsdotter såsom till de av Per Persson henne gjorda tillvitelser, inte fällas till något ansvar.

Stockholm den 9 december 1793.

Per Persson och Lisa Olofsdotter förpassades till fängelset i Ullånger den 20 december 1791 men Lisa släpptes fri strax månaden efter den 27 januari 1792. Den 17 juni 1793 kom så utslagets verkställande kom från Svea Hovrätt. Brita Olofsdotter häktades på nytt den 6 juli och släpptes på fri fot den 9 januari 1794.

Per Persson däremot skulle sändas till Gudmundrå den 20 januari för att beredas till döden men han återkom till Ullånger den 8 april 1794 sedan han av prästerskapet i Gudmundrå inte ville bereda sig till döden. Här blev han i nästan 4 månader när han den 30 juli sändes till Gudmundrå för att undergå sitt straff.

Varken information om Per Danielssons eller Per Perssons död finns upptagen i dödboken för Högsjö och Gudmundrå där straffet verkställdes för sistnämnda.

Västernorrlands läns landskansli (Y) DIIa:9 (1794-1798) Bild 40.