Ångermanland

Drängen Daniel Larsson, Säbrå

1721

En insänd rannsakning och dom över drängen Daniel Larsson i Näs, vilken blivit angiven att ha varit vållande till drängen Lars Erikssons död, varför tingsrätten dömt honom efter det 2 kapitlet dråpmålsbalken med vådabalken till att plikta med 20 marker silvermynt i böter.

Och att betala till Lars Erikssons far, Erik Israelsson i begravnings- och andra omkostnader, 20 daler silvermynt.

Kgl. Rätten har utav den hållna rannsakningen om detta måls beskaffenhet låtit sig underrättad, finner som den 26 april förra året då Lars Eriksson, som var i tjänst hos Lars Larsson i Näs, skulle tillsammans med Lars Larssons son, Daniel, skära hackelse på ladulogen.

De hade slagit på varandra med en kvast , inte av ondska utan med narr, varefter de fattat tag i varandra och slängts så att Daniel fallit omkull. Daniel Larsson hade haft en kniv i sin högra hand som under detta ryckande fallit på golvet och drängen Nils Larsson tog upp och satt honom vid väggen.

Men sedan de kom upp från golvet hade Daniel Larsson tagit kniven i den ena handen och kvasten i den andra och som Lars Eriksson gått efter Daniel och 3 eller 4 gånger sparkat honom men träffade inte. Daniel hade gått undan baklänges åt dörren och vid den andres sparkande med kniven, vars udd han hållit neråt, huggit framför sig upp och under, så att han vid dörren råkat komma i det högra benet då det lyftes upp.

Lars Eriksson hade fått ett sår tvärt över benet ut med benpipan på yttre sidan, ett kvarter [15 cm] under om knäskålen två tvärfingrar långt och något brett så att blodådern blev avskuren då han föll omkull och ropat.

Och såret blev då strax ombundet med en halsduk och hans matmor., som är Daniel Larssons mor, hade med tiden en och annan gång lagt fnöske på det samma. Även fältskären Elias Kiön hade någon tid därefter lagt om såret. Men sen det inte blev omlagt i rättan tid utan köttet redan varit förruttnat när fältskären skulle kurera såret, så hade Lars Eriksson i juni därefter ljutit döden, betygades dock fältskären att i fall han strax blev anmodad så tror han, att Lars Eriksson skulle kommit till hälsan igen.

Och har de avhörda vittnena berättat att de inte hade märkt någon ovänskap dem emellan, varken tidigare eller då skadan skedde. De hade kommit överens på ladulogen, att de skulle säga att Lars Eriksson hade skadat sig själv med en yxa, då Daniel var så svagsynt att han efter vittnens berättelser inte finner skedar på fat och tallrikar vid bordet, utan trevar efter, liksom i mörker.

Han skulle heller inte kunnat se Lars Erikssons ben då han sparkat efter honom utan skall han ha hört av det Lars Eriksson skrapat på golvet med skon, så ofta han lyfte foten.

Vilket Kgl. Rätten låtit komma hos sig i behörigt övervägande och eftersom det inte finns några omständigheter att Daniel Eriksson haft uppsåt att tillfoga skada på Lars Eriksson eller att han själv skulle varit dödlig där hans sår blivit omlagd.

Dock som Daniel Larsson brukat den obetänksamhet och stora vårdslöshet att han under det han märkte Lars Eriksson sparka efter sig med ett så farligt instrument som kniven. Huggit framför sig upp och ner, varigenom han tillfogat den andra ett svårt så till vilket förbättrande han inte heller låtit använda all nödig vårdnad och skötsel utan Lars Eriksson därigenom ljutit döden.

Därför prövar Kgl. Rätten för rättvist att Daniel Larsson skall böta halv mansbot, 50 daler silvermynt och sedan stå uppenbar kyrkoplikt.

Och orkar han inte böter skall han avstraffas med fem gatlopp. I annat fall låter Kgl. Rätten bero och förblir vid tingsrättens fällda utslag vad Lars Erikssons far, Erik Israelsson, tillerkände begravnings- och andra omkostnader vidkommer.

Stockholm den 14 februari 1721.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:18 bild 28.